dooot

Idag är en jobbig dag, begraver mig framför tvn i mjukbyxor och gråter till sorgliga filmer. Det är såhär ibland att vara kvinna..

9.30 (8.30 svensk tid) började intervjun och varade en timme. Han hade fått någon snorkig kvinna som gjorde intervjun/förhöret. 

Intervjun bestod av frågor om när jag varit där, första gången vi träffats, när vi blev officiellt tillsammans, mina föräldrars namn, våra fritids intresse..

Nu fortsätter vi den ohumana ovissheten -det kan ta dagar..det kan ta månader - men jag känner nu i alla fall att nu har vi kommit såhär långt. 

Snart ska jag få hålla om honom igen, det är det som är det viktiga. Jag kan se tillbaka på vår väg vi hittills kommit och le -vi kan göra detta! Distans är inte något alla klarar och visst har tvivel funnits där, ensamhet och utbrått i frustration men jag tror på att vår kärlek är stark.

En sak står klart - jag vill inte leva mitt liv utan honom. 

Vi kan bli nekade, det vet jag - vad händer då? Jag tror på ödet, kanske ger man upp då eller överklagar vi..finns det ett liv för oss i Turkiet? 

Jag vill inte vara negativ men jag kan inte blunda för den sura verkligheten. Genom livet sätts vi på prov oräkneliga gånger - står man då upp och kämpar eller finns det något i varför saker och ting händer..

Ikväll kommer jag inte att bli klokare på framtiden - så jag tror jag vänder på steken. Alice väntar otåligt på att få krypa in under täcket hos mig och bli klappad på magen. Elvis tar plats nere vid fötterna. Bäst att göra sällskapet till viljes!

Snart.. men gud vad dagarna går långsamt!

Godmorgon-meddelandena har kommit, tänk när man får pussa honom godmorgon istället..längtar efter denna vackra man något otroligt. Kämpar för att dagarna ska rulla på, meningslösa projekt och tankar som snurrar runt i huvudet. Tänk så blir vi så lyckligt lottade att vi verkligen kan kalla varandra sambo..jag kan inte se någon framtid utan honom. 

Jag håller tummar och tår för att inte intervjun blir allt för jobbig och att de förstår att vi vill vara tillsammans på riktigt.

Imorgon hoppas jag på en liten shoppingrunda i Ystad, dels för att växla pengar. 

Nu vill jag bara decka, har en seg öppning imorgon.

Ciao bella  !

Imorgon ska han ordna nytt nüfus inför intervjun (förhöret). Jag tror han är nervös, vilket han också erkänt att han är. Han uttryckte sin oro ikväll då han inte vet någon annan som tidigare varit på intervju -dessa papper förvirrar mest, men jag tror att jag skickade med tillräckligt. 

Pass kopia på nya och gamla, kopia på stämplar, nya och gamla personbevis, foto och historier om hur/när/var vi träffats och besöket i Sverige. Ansökningspapper.

Förvirringen är stor och många tankar snurrar - dels hur lång tid det kommer att ta innan vi får reda på om vi har 'tillåtelse' att få börja vårt riktiga liv tillsammans. 

Vi har kommit en bra bit, kämpat oss igenom tvivel. Kommit fram till att vi vill spendera våra liv tillsammans och ansökt om det - distansen tär otroligt, men jag vet att jag inte vill ge upp den befintliga chansen till en framtid med denna otroliga man.

Vi har fått tid för intervju i Ankara, datumet har jag avslöjat för de närmaste. Båda är nog ganska nervösa - det är nu det gäller efter all denna (jävla) väntan. 

H skrev igår att han fått papprena som jag skickade med C. Jag blev generad när han sa det eftersom jag hade gjort ett fotoalbum. 

Idag blir det tvätt och städning, men börjar inte med det förren vid 2 - så nu avnjuter jag bara Ally McBeal och en chailatte.